BENSKÖRHET

Bakgrund: Benstommens halt av kalk och fosfat är avgörande för benens styrka och motståndskraft mot benbrott. Benskörhet (osteoporos) uppkommer vid nedsatt mineralhalt i benstommen. Den vanligaste orsak till benskörhet är den nedsatta östrogeneffekten på benstommen hos kvinnor efter menopausen. Även män med nedsatt testosteronkoncentration i blodet kan utveckla benskörhet på grund av att mindre testosteron finns för ombildning till östrogen. Men de flesta män, även i de högsta åldrarna har normal testosteronproduktion och normal ombildning till östrogen. Fysisk inaktivitet och övervikt hos äldre är korrelerat till utveckling av benskörhet. I Sverige har ungefär 500.000 människor över 50 års ålder (ca 12% av den del av befolkningen som är över 50) benskörhet (2010). 80% av dessa är kvinnor, och åldersgradienten är brant.

Symptom: Nedsatt mineralhalt i benstommen kan förorsaka smärta i de viktbärande benstrukturer i kroppen: kotorna i lumbalryggen och lårbenen. Högre grad av benskörhet ökar risken för frakturer speciellt i lårbenshalsen och för sammanfall av kotorna i ryggen. Läkningsprocessen efter frakturer försämras.

Diagnos: Benskörhet påvisas med en speciell röntgenundersökning (DEXA) av benstommens mineralhalt i lumbalryggen, lårbenet eller höften. Ett T-värde på mer än 2,5 standarddeviationer under normalvärdet definierar benskörhet och indicerar behandling. En ökning av den beräknade risken för fraktur inom 10 år med mer än 20 % (formel) är behandlingsindikation oavsett T-värdet.
.

Behandling: Intag av kalktabletter och D-vitamin har genom flera generationer rekommenderats för förebyggande av benskörhet, men effekten är mycket liten. Östrogenbehandling hos kvinnor är effektiv och förebygger benskörhet, men medför risk för cancer. Hos män med onormalt låg testosteronproduktion kan testosteronbehandling minska uppkomsten av benskörhet, men ökar också risken för cancer. Under de senaste 20 åren har behandling av benskörhet effektivt kunnat hämma resorptionen av kalk från benstommen med speciell medicin antigen i tablettform eller som injektion, eventuellt endast en gång per år. Men denna behandling botar inte den förändrade strukturen i benstommen och medför ökat risk för en speciell form för fraktur. För att undvika denna risk görs uppehåll i behandlingen efter 4-5 år, eller patienten förbehandlas numera i 1-2 år med syntetisk bisköldkörtelhormon.
FW©05/2018